åhörartektonik: en amerikansk-skandinavisk högläsning

vid ett visst tillfälle försvinner ordet ”mellan”.
först försvinner citationstecknen.
— aaron kunin, secret architecture


likt de skyddade sfärer vi delar med någon vi älskar som elfenbensrepresentationer annars lämnade osagda, ord härbärgerar en majestätisk geografi, tillåter både publik och åhörare en intimitet och en flyktig förbindelse. denna tillfälliga kollision mellan det iakttagna och iakttagaren optimerar alternativa möjligheter till skapande — eller dess motsats. konstnärer är inte konstnärer, författare inte författare — innan båda utmanar den Andre, med en annan Andre. en förvrängd nationell bild av de en gång hoppfulla … nu ett mytomspunnet ansikte: oroliga ögon,övertygandes sig själv om sitt självförsörjande, prålande, tillbakadraget. men vad händer när kvävda röster pressar genom lager, krälar från bruset av otillräcklig rekvisita och förvirrande pompa och ståt?

något måste ge vika. vad händer med ett lands invånare när landet manipulerar, spottar ut dem, när katastrofer medför banala spektakel, när människor inte längre beter sig artigt? migration följer; skeva krafter sätts i rörelse. människor flyttar över hav och land i jakt på ett hemland. i jakt på mening eller en blick, en tyngd röst, en giltig försäkran att allt är bra1, att allt kan bli enligt vad som har lovats eller antytts. men de kan inte resa utan att resan sätter sina spår. de tar med sig minnen, leriga stövlar, sympatiska brister.

med ansvaret för ett förvanskat arv kommer skammen över hur ägodelar införskaffas. med ständigt återkommande felsteg kommer upplösningens tungsinne och sköra splittring. människor kan skapa från intet, skapa verktyg att laga, laga ett fuskbygge eller ett skepp utan ankare. det går att hitta guldkorn, symfonier från dämpade fonem, berättelser från rester av oarkiverade händelser. det är möjligt att leva ut en ofiltrerad längtan, oförutsägbar men ärlig. om inte nu, så när?

poesins funktion: att åter sätta oss i våra drömmars tillstånd2. man skulle också kunna påstå att poesins funktion — likt en skicklig redaktör — är att eliminera jargong. och likväl, det finns inte två varelser som angriper dimridåer med samma vapen. att aldrig underskatta, att se att miljömässiga försämringar ger andrum åt förnuftiga vittnesmål och undersökningar av dogmatism. att vara alert — att hitta det som behöver hittas och att överge det som måste överges. mellan lager av mångfald och språk pågår en utredning, ett ljus som söker. korsningar lämnar samlingar av grus och smuts, ett missfärgat galleri som utvecklar visioner.

för att lyssna, på riktigt — vad är det som krävs? när ett folks biografi blandas ihop med en plats, vissa misstas med sin födelseort, märks av en rad händelser – är det rimligt att säga att statistiken har tillåtits bestämma nog, att osäker navigation i och bland de överfallna leder till ord eller koordinater som är irrelevanta, sårbara, falska? vad kan ses som frihet om inte ansträngningarna hos frambrytande ord — trots besvikelse, missförstånd, misslyckande. vissa undersöker verkligheten, både den låtsat-riktiga och den riktigt-låtsade, genom språket; andra flyr den ena genom det andra. när förmenta friheter fläckar påverkade psyken, teoriserar vi, tillverkar eller diskrediterar mod och ingriper mot obekväma narrativ. gång på gång återuppbygger vi, och försöker blidka varandra i processen. vi försöker, även om vår nomenklatur tvingas att skräda över ett obekvämt lapptäcke av tänk om och med lite tur så.

om själen är ett hus, vad vill vi då likna poesin vid? om framtiden frågar i ett hus utan väggar, hur fångar man då frågans svar? med en basebollhandske? med fjärilshåv? brudslöja? i en era av alltjämt primitiva slutsatser och anstötliga direktiv, där ord är hånande, knackandes på ett hus maskerat både som en ömsint fiende och en brutal vän, blir närvaron av den individuella alienationen och skuldkänslorna universell, och känslor som kärlek och förlust verkar berövade all föreskrivande betydelse. kammen på mänsklighetens våg framkallar förtvivlan, men språkliga slitningar mellan disparata element kan radera förväntningar och avkodifiera shock — beredandes rum för nya nödvändigheter3.

poeten skapar en värld av ord utav frikostighet, nödvändighet och ibland följande villkor: att någon någonstans ska visa sig kapabel att formulera en som kan svara mot den, ett önskvärt mål i sig självt. de bådas möte leder till ovärderligt utbyte, och ömsesidigt ursprung är en förmån förbehållen de levande. vi är lyckligt lottade att andas, känna rysningar och röra oss bland krafter större än oss själva. även då vi sträcks ut till otroliga gränser, eller i vår frånvaro.
—translated by carl granström

1 jacobs, jane, the death and life of great american cities (ny, ny: vintage books, 1961), 51.
2 bachelard, gaston, the poetics of space (boston, ma: beacon press, 1994), 15.
3 se kerouacs list of essentials; ett förslag att skriva (om) våra egna.